Oxford

Man kan säga en sak om Oxford – Man ska INTE köra bil där. Det står klart och tydligt på en massa skyltar vid infarterna att man inte ska ta bilen in till city. Man ska läsa de skyltarna väldigt noga och man ska ta till sig budskapet.

Vi gjorde tvärtom och trodde i vår enfald att vi skulle hitta en parkering inne i stan. Det gjorde vi inte. Däremot körde vi fel och någonstans i allt detta körde vi också i en bussfil. Det får man inte göra. Och om man gör det kan det hända att man får böter hemskickade till sig. Så gick det för oss. Dock var vi lite smarta i vårt bilåkande i Oxford – vi fattade snabbt beslutet att försöka lämna tillbaka bilen till hyrbilsfirman  lite tidigare än planerat. Vi hade dessutom turen att av misstag köra in på just den gatan där bilen skulle återlämnas. Detta skedde till råga på allt 40 minuter innan stängningsdags.

Sen var det bara att vandra in i citykärnan och leta boende. Inte så smart att inte ha bokat eller ens kollat upp detta. Men vi hittade ett slags hotell där vi spenderade natten. Man kan väl lugnt säga att skillnaden på boende jämfört med natten innan på The Swan var uppenbar. Frukosten intogs inte med utsikt över Themsen i en liten vacker by utan på en plastbricka serverad på rummet och intagen i fönstersmygen sittandes på sängen. Utsikten var en hyfsat trafikerad gata i centrala Oxford.

I Eastbourne såg vi nästan bara äldre människor, i Oxford var det precis tvärtom. Bara ungdomar så långt man såg. Vi gick på en stor gågata i centrala staden och det var helt fullsmockat med folk. Och nästan alla var ungdomar av olika nationalitet. Mitt i folkvimlet hörde vi flera olika skandinaviska språk talas.

Dessvärre var vi för dåligt pålästa om Oxford för att kunna hitta pärlorna och dessvärre var vi där för kort tid för att få någon riktig känsla för staden. Vi hade istället siktet i hög grad inställt på de två sista dygnen av vår Englandsresa – de skulle vi tillbringa i London.

Ytterligare några bilder från Oxford finns HÄR.

The Swan

Basingstoke var i många stycken en ful ankunge men bara några mil därifrån hittade vi en vacker svan.

Streatley är en liten by vid Themsen med cirka 900 invånare  – på andra sidan Themsen ligger byn Goring med cirka 3 500 innevånare. När vi var där trodde vi faktiskt till en början att det var en och samma by eftersom bara en bro skiljer byarna åt. Men Streatley tillhör något som heter West Berkshire och Goring tillhör South Oxfordshire. Och innan bron byggdes hade dessa två byar väldigt lite kontakt. Men det var för 175 år sedan.

Vi hade lämnat Basingstoke och var fortfarande på jakt efter boende då vi såg en trevlig liten pub. Där fanns tyvärr inga lediga rum men de hänvisade till ett hotell längre in i byn. Vi åkte dit och insåg att det här var rätt långt ifrån B&B både vad gällde standard och pris. Men klockan hade blivit rätt mycket och det kändes lockande att stanna där över natten. Hotellet låg precis intill Themsen.

Heltäckningsmattan i rummet var så tjock att tårna försvann i den. (Man kan då givetvis fundera över hur mycket annat smått och gott som kan tänkas ligga gömt i den mattan. 🙂 ) Andra gäster vi mötte i receptionen tillhörde den kategori som byter om till blazer till middagen. Den ena halvan av Par i Foto funderade genast på om man behövde fixa till håret och makeupen lite extra till frukosten morgonen därpå. Och man kan väl säga att vi hade hamnat på ett rätt schysst ställe.

Vi gick en kort sväng i byn och avslutade med en öl på den lokala puben. Morgonen därpå fortsatte vi att utforska omgivningarna (efter att ha intagit frukost utan vare sig tillfixat hår eller extra makeup). Vi gick en promenad längs med floden och passerade en hage med några tjurar i. Det kändes rätt ofarligt tills vi kom på att de smitit ur hagen på motsatt sida och att vi stod väldigt oskyddade för deras framfart på den stig vi gick. En inte helt bekväm situation.  Vi lyckades dock ta oss till hotellområdet och ta skydd bakom ett staket utan att hamna i vägen för  tjurarna.

Streatley och Goring var precis så där som man förväntar sig att en engelsk by ska vara. Efter Basingstoke hamnade vi verkligen på en vacker liten plats och det där med svanen…. hotellet hette The Swan.

Fler bilder från byarna hittar du här.

Basingstoke

Det är inte ofta men det händer – att vi faktiskt inte ens tar upp kameran. Det hände i Basingstoke. Och då kan man ju undra varför vi ens nämner detta i ett blogginlägg.

Som vi nämnde så letade vi redan i Winchester efter någonstans att bo. Detta letande ledde oss in i Basingstoke. Vid den här tidpunkten hade även matklockan börjat slå och det var helt klart läge att äta. Kombinationen hungrig och trött är som bekant inte den bästa.

Det tog en stund innan vi ens lyckats ta oss in i staden, in i det enorma köpcentrets parkeringshus, ytterligare en stund innan vi hittat någon toalett och därefter kunde ta oss an sökandet av matställe och nattlig logi. Vi såg förmodligen helt vilsna ut i detta enorma köpcenter och vi kände oss minst lika vilsna. Efter att ha letat oss ut därifrån, frågat en kvinna på gatan efter stadens centrum och hon pekat mot köpcentret kändes vilsenheten än större. Vi funderade på om vår engelska var helt erbarmligt dålig eller om kvinnan helt enkelt missförstått oss av andra skäl. Dock kunde hon inte ge oss tips om boende annat än på någon pub som låg uppe på någon kulle någonstans. Några hotell kände hon inte till.

Tillbaka inne i köpcentret kom en av personalen från informationsdisken och sökte upp oss, berättade var vi kunde hitta matställen (när vi talat om vad vi letade efter) och försökte sedan med hjälp av kollegor och internet att hjälpa oss hitta boende. Vi kände oss dock rätt tveksamma till att ens stanna i denna stad.

Vi sökte upp matställena som alla låg i köpcentret, åt och tog sedan bilen och styrde snabbt därifrån. Hela Basingstoke var någonstans så sorgligt så vi ville bara bort därifrån. Så kamerorna lämnade aldrig kameraväskan och vi lämnade staden utan att någonsin vilja återvända dit.

Winchester

Återigen på jakt efter någonstans att sova hamnade vi i Winchester – en liten stad ”in the middle of nowhere” med en gammal stadskärna. Det var lördag eftermiddag och vi förväntade oss inte att stadens gator skulle vara fulla av folk och att affärerna skulle vara öppna. Och det tog ett tag innan vi förstod att vi hamnat mitt i något slags årligt event.

Inne i stan på en liten sidogata inne på en gård låg öltältet. Det var egentligen ett litet hörn där man ställt en bar och där kunde man köpa lite öl. Och i andra delen av den asfalterade gården stod ett gäng trädgårdsstolar och bord i plast av den sorten vi alla känner igen. I garagedelen, skyddad från regn, stod ett band på fyra personer. Tre övervintrade rockers, såg de ut som i alla fall, och en ung tjej med turkos ögonskugga och alldeles för korta jeans-shorts. De spelade så det stod härliga till. Publiken var inte stor men där fanns den oerhört stolta morfadern, mamman och en syster, några boende i byn och så vi såklart. Vi hann prata med den stolta morfadern och höra hela historien om den unga tjejens framgångar i en stor internationell talangtävling berättad av hennes lika stolta mamma.

Vi försökte få boende på den lokala puben men där var fullt. Kanske hade det årliga körkonventet fyllt upp stadens tillgång av rum. Vi vet inte men vi fick åka vidare. Det där med B&B är inte alltid så lätt.

Lancing

Allt är inte guld som glimmar. Det vackra huset det stod hotell på nära stranden i Lancing innehöll en sunkig pub och ett hotell som inte var öppet. Efter hänvisning till annat ställe som var fullbokat och ytterligare ett ställe så hamnade vi slutligen på ett av de få B&B som vi såg under vår resa i södra England. Det drevs av två kvinnor som skapat ett mycket ombonat och ”piffat” B&B. Vi fick ett vackert rum på andra våningen benämnt Lighthouse med utsikt över strandens färgglada badstugor.

Rummet gjorde skäl för sitt namn. Helt i vitt och underbart välkomnande med dekorationer av alla de slag i form av fyrar. Nog för vi har sett fyrar på tavlor och som prydnadsföremål men vi hade aldrig tidigare sett en lampfot i form av en fyr.

Vi gick en promenad längs strandremsan utanför vårt hotell. Massor av folk var ute och kitesurfade trots att vädret inte var det bästa. Intressant att se det live. Men hungern gjorde sig påmind och vi gick mot den grekiska restaurang vi passerade när vi letade boende för natten. Det var en riktigt positiv överraskning. Mitt bland alla gråa hus på en gata utan något som helst liv låg den lilla restaurangen. Det verkade vara en liten familjerestaurang och maten som serverades var genuint grekisk och mycket god.

Regndropparna började komma när vi gick tillbaka till vårt B&B. Skönt att krypa in i en skön säng och ett mysigt rum.

När vi låg i vår säng kunde vi titta ut rakt emot havet och alla de färgglasa badstugorna. Vi valde att inte dra för några gardiner den natten – vi ville inte missa en enda vaken sekund av den utsikten. Och på morgonen när vi vaknade såg det ut så här:

Vackert det också.

Brighton

Att göra små nedslag här och där har många fördelar men också en del nackdelar. En av fördelarna är givetvis att man får uppleva en hel massa olika miljöer.En av nackdelarna är att man aldrig hinner upptäcka saker på djupet. Många av de platser vi sett under semestern är helt fantastiska, flera av dem skulle vi vilja återvända till. En sådan plats är Brighton. Vi blev liksom aldrig riktigt färdiga där.

Brighton har en trevlig stadskärna, en lååååång strandremsa och en stor, vacker och berömd pir. Längst ut på piren i Eastbourne hittade vi ett gäng fiskare. Längst ut på piren i Brighton hittade vi ett helt nöjesfält med flertalet karuseller. Ett litet Gröna Lund helt enkelt. Hur coolt är inte det? (för att citera en av ungdomarna).

När vi satt och åt lunch inne i staden hamnade vi precis intill något som förmodligen var ett rådhus för under den stunden vi satt där såg vi flertalet brudpar som fotograferades utanför denna byggnad. Intressant att ta del av andra länders sedvänjor eller att åtminstone få en liten glimt av dem. En intressant iakttagelse från ett av bröllopen var att delar av brudparets följe först åkte iväg i bilen som brudparet skulle åka i. Kanske fanns det en alldeles logisk förklaring till detta men nog såg det lite märkligt ut att se brudparet stå vid trottoaren och vänta på den fina bilen pyntad med vit rosett.

Efter ett litet äventyr med att ta sig ut från parkeringshuset och komma tillbaka till vägen längs stranden så lämnade vi Brighton. Vi var där alldeles för kort stund men vi ville hitta ett boende för natten utanför staden. Hoppas vi får möjlighet att återvända. Bilder från Brighton hittar du här.

Seven Sisters

Tänk er höga kritklippor och mittemellan dessa en slingrande floddal som leder fram till en strandremsa med massor av mjuka stenar. Och lägg sedan till betande får på gröna ängar och doften av hav, ljumma vindar och gassande sol. Mer än så behöver inte sägas om Seven Sisters. Eller förresten…. jo mer än så måste man nästan berätta.

Seven Sisters är en samling kritklippor, närmare bestämt sju (en åttonde håller på att bildas) – dessa har alla namn liksom dalarna där emellan. Den mest kända är Beachy Head där dessvärre ett antal personer tar livet av sig varje år.

Vi stannade vid något som heter Seven Sisters Countrypark. Därifrån gick ett promenadstråk genom gräsbeklädda kullar, förbi betande kossor och får fram till havet. Enligt uppgift ska promenaden ha varit cirka 4,5 km. Vi kom fram till Engelska kanalen vid något som heter Cuckmere haven. Här reste sig en stor kritklippa på varje sida om flodmynningen. Mäktigt så det förslår.

Förutom den fantastiska naturen finns här även ett par skyttevärn. Andra världskriget gjorde sig påmint. Och vid ett av dessa skyttevärn höll ena halvan av Par i Foto på att bli förstasidesstoff på tidningarnas nyhetssidor.

Vi hade promenerat hela vägen ut, vi hade suttit på den mjuka stenarna vid stranden och bara njutit av vädret, av det vackra landskapet, av de dramatiska klipporna och av att bara vara i nuet. Det var en hel del folk som gjort som vi och tagit sig tiden att göra samma promenad, bl a ett gäng japanska turister (många sådana stötte vi på under vår resa) samt flera skolklasser på utflykt.

På vägen tillbaka till bilen passerade vi flera skyttevärnen och givetvis var nyfikenheten stor att se hur det såg ut inuti. En av oss kröp in och kikade ut genom en liten öppning. Samtidigt hade några elever ur en skolklass följt efter oss upp till skyttevärnet och rusade fram så där som unga människor gör – fulla av iver och nyfikenhet. En av flickorna kikade in genom en öppning  och höll nära på att få en chock då hon mötte ett par ögon och ett ansikte där innanför. Hon var totalt oförberedd på att någon kunde finnas där. Vi tror att hon klarade sig utan framtida men.

De vackra kritklipporna, det böljande landskapet, de betande fåren, havet och de mjuka stenarna försökte vi givetvis fånga med kameran. En del av de bilderna hittar ni här.

Eastbourne

I filmens värld händer det sig ibland att något utspelar sig på en pir. Denna pir brukar vara full av folk alternativt helt öde men den gemensamma nämnaren är att den är lång, stor och det finns byggnader där. I vår värld har filmens pirer varit amerikanska och det har varit någonstans i USA som det hela utspelat sig.

Vi kom till Eastbourne åkandes längs vägen vid havet. (Det är förresten helt fantastiskt att man kan köra en väldigt lång sträcka längs med södra Englands kust.) På vår vänstra sida den nästintill oändliga stranden med de mjuka stenarna. Till höger om oss ett samhälle. Där och då uppfattade vi det inte som en stor stad även om vi såg en massa hus breda ut sig som en mur ovanför stranden. Nu i efterhand när vi läser om Eastbourne ser vi att det är en stad med över 90 000 innevånare. Men till vårt försvar ska vi väl säga att vi spenderade vår tid där vid stranden och ute på Eastbournes pir.

Det är två saker som etsat sig fast från besöket vid stranden i denna stad – det ena är den ansenliga mängd äldre människor som fanns nere vid stranden. Inte ungdomar eller barnfamiljer utan massor av äldre.

Det andra är stranden såklart och då framför allt piren. För första gången i våra liv upplevde vi en riktig pir. Det var fascinerande att gå ut där och hamna nästan mitt i havet. Dock var vi där före öppningsdags så fik och annat var ännu stängt. Så piren var nästan öde.

Och den amerikanska piren visade sig finnas i England och det var nästan som att hamna i filmens värld.

Fler bilder från Eastbourne HÄR.

Pevensey Bay

Det här med att försöka hitta boende längs vägen när man är på bilsemester kan vara rätt spännande. Ibland lyckas man väldigt bra och ibland är man mindre lyckosam.

När vi hade bilat längs med södra kusten en hel dag och det närmade sig kväll insåg vi att det nog var dags att hitta någonstans att sova. Vi hade i vår enfald trott att södra England var alldeles fullt av B&B men där hade vi rejält fel – vi såg nästan inga B&B alls. Därför började vi titta på andra alternativ och då i första hand hotell.

Vi hade precis svängt in i något som knappt var en by när en stor, gammal byggnad fanns där framför oss och en skylt gjorde gällande att det var ett hotell. Snabbt som attan svängde vi in på baksidan av byggnaden och det blev på detta hotell som vi sedan spenderade vår natt. Det var en gammal träbyggnad med anor från slutet av 1800-talet. Säkerligen hade det varit en magnifik byggnad under sin storhetstid. Nu var den i något mindre bra skick och på framsidan hade bokstaven H i hotel ramlat bort.

Det kändes som vi var de enda turisterna där och när vi frågade på den lokala pizzerian om det var lågsäsong tittade killen lite förundrat på oss och talade om att det var högsäsong.

Rummet var det inget större fel på men nog var det lite märkligt att plastglasen på toaletten innehöll vatten. Troligen hade de inte blivit bytta sedan förra gästen eller så hade de helt enkelt återanvänts. Vid frukosten dagen därpå beställde vi kaffe och toast och så långt gick allt bra. Det blev dock mycket besvärligare när vi frågade efter äggröra och juice. Men …. man klarar sig en bit på kaffe och toast också. 🙂

Pevensey Bay har en oändlig strandremsa där vi vandrade flera timmar i skymningsljus. Ebben blev till flod, hundar sprang på stranden, måsarna fångade musslor som de kastade ner på stenarna, fiskare satt på stranden och människor vandrade där ensamma eller tillsammans. Stranden bestod  av stora, av havet mjukt slipade stenar som var sköna att gå på och som lät vilande muskler arbeta.

Några bilder från Pevensey bay hittar du här.

Dungeness

Under vår resa i England nådde vi en plats som hette Dungeness. Efter att ha åkt miltals längs med kusten och sett den ena vackra strandremsan efter den andra blev Dungeness en upplevelse av helt annat slag.

En karg miljö som närmast påminde om Ölands alvar mötte oss. Längs med den smala vägen låg någon slags sommarhus som var ett mellanting mellan husvagn och stuga. De allra flesta i dåligt skick. Allt kändes faktiskt rätt ogästvänligt och nästintill lite spöklikt. Vårt sikte var dock inställt på den gamla fyren som vi läst om. Den var lätt att hitta i detta landskap.

Nedanför fyren gick en minijärnväg som tog med turister ut i det karga landskapet och till vår stora förvåning var det faktiskt en hel del människor som sökt sig dit. Men nog kan man undra över vad de såg på den där turen genom det landskapet. Alldeles intill fyren fanns något som såg ut som ett kärnkraftverk och efter att ha googlat lite visade det sig mycket riktigt att vara ett sådant – dock inte längre i bruk.

Så försök tänka er en gammal fyr där man kan gå upp och skåda över nejderna. Dessa nejder är dock mest ödemark och några slitna stugor samt ett gammalt kärnkraftverk. Inte så vidare mysigt. Men en upplevelse var det.

Järnvägen, nästan som en modelljärnväg.

Den nya fyren sedd från den gamla.

HÄR finns fler bilder från vår resa i södra England.