Skip navigation

Tag Archives: sweden

Vi bor i Gnesta. Gnesta kommun ligger i Sörmland cirka 7 mil från Stockholm. I kommunen bor omkring 10 000 innevånare och av dessa bor drygt hälften i tätorten. Och i tätorten – det är där vi bor.

En av de mer fascinerande uppgifterna om vår by är att det i tätorten finns fem restauranger med pizza på menyn. Vi har också flera olika ställen med Thai mat, en grekisk kolgrillsbar, en riktigt bra restaurang vid sjön och sen det mer exklusiva Södertuna slott. Om man dessutom betänker att vi både har en stor ICA-affär, en Konsumaffär (eller heter det Coop?) och ett stort Hemköp så kan man undra om Gnestaborna hinner göra annat än äta?

Thai Take Away

Vi har också ett trafikljus. Även detta är lite speciellt då ytterst få bryr sig om det. Fotgängarna traskar ofta på mot rött och bilarna släpper oftast fram fotgängarna även om bilarna har grönt. Troligen har detta att göra med att om en fotgängare trycker på knappen för att få grönt så slår trafikljuset om direkt. Alltså enklare för bilarna och snabbare att släppa fram fotgängarna direkt, utan inblandning av trafikljuset. Dock befolkas byn på sommaren till stor del av sommargäster som inte riktigt har kläm på detta vilket gör att man givetvis inte kan ta för givet att alla bilar stannar.

Vår lilla by är fantastisk på så många sätt men har givetvis, som alla andra ställen, saker som kan förbättras. Vi som pendlar är dock övertygade om att vi har Sveriges vackraste utsikt från tågstationen.

Utsikt från tågstationen i Gnesta

Vi är ofta ute och fotograferar, vet ni som följer bloggen eller som hittat våra bilder på Flickr. Dock har vårt fotograferande under resor, av händelser i Stockholm, bröllop och annat gjort att vårt dokumenterande av vår närmiljö fått stå tillbaka. Det är lite synd för den sörmländska naturen är så fantastiskt vacker. Snart är hösten här på riktigt, det är vackert här då också. Vi får helt enkelt se till att ge oss ut i naturen framöver.

Annonser

Vid våra fotoutflykter känner vi ibland historiens vingslag. Detta känns extra tydligt när vi hittar öde gamla hus,  kvarglömda kvarnhjul, nedlagda fabriker där väder, vind och klotter numera bidrar till förfallet, rostiga bilvrak och andra ting där tidens tand satt sina spår.

Vid sådana tillfällen kan vi bli så där uppslukade att vi inte pratar med varandra utan bara går runt, utforskar, tittar och försöker ta in det vi ser. Och sen fotograferar vi såklart.

Igår var vi på en sådan utflykt. Vi styrde kosan mot orter vi inte tidigare besökt med kameran i hand. Vi körde runt lite på måfå i hopp om att hitta något som såg spännande ut. Det blev några korta stopp både här och där. Det var inte så värst spännande.

Vi fick syn på en gammal skorsten som stack upp över några villatak. Skorsten kan betyda fabrik, tänkte vi. En fabrik som dessutom kan vara övergiven, hoppades vi. Och visst var det en fabrik och visst var den övergiven. Vi parkerade utanför fabriksområdet och klev in genom den öppna grinden. Vi blundade helt från att det stod ”lösspringande hundar” på en skylt. Grinden var ju öppen och vi såg att det stod bilar parkerade innanför grinden.

Helt säkra på att vi inte inkräktade var vi dock inte. Därför kändes det skönt när det dök upp en man i en bil. Vi hann aldrig fråga honom om han visste om det var okej att kolla runt lite förrän han kört förbi oss och försvunnit. Som tur var dök det upp två andra män som vi kunde fråga. Dom hade en liten verkstad på området och var med i någon klubb som höll på med motorcyklar. HD-cyklar. Trevliga var dom. Vi fick veta att mannen i bilen som kört förbi oss var den som ägde området och att det gick att kolla runt men att det gällde att se upp eftersom lokalerna var rent livsfarliga på sina ställen. Vi tog varningen på allvar och vi gick aldrig in någonstans. För det var nog förknippat med livsfara på sina ställen. Det gällde att kolla upp lika mycket som att kolla ner.

Vi var uppslukade av allt vi såg under tiden vi gick där bland nedfallet tegel, brädor med spikar i, gammal isolering, nedklottrade väggar, plåt och betong. Precis så där som det kan se ut på gamla fabriksområden. Vid något tillfälle tyckte vi oss höra duvslag men det var nog bara tidens vingslag som spelade oss ett spratt.

… eller kanske inte förresten.

Men vi gör som vi brukar – vi tar det från början.

Vi har haft fullt upp med livet vi lever och det där med fotograferandet har dessvärre kommit lite i skymundan. Nog för att vi haft kameran framme och nog för att vi tagit bilder men några riktiga photowalks har vi inte hunnit med. Men idag fanns tiden och idag tog vi bilen och styrde in i Sörmlands mörka skogar (bland annat).

Som alltid när vi är ute och far på vägarna så dök det upp en intressant skylt som vi kände att vi måste följa. Någonstans i magtrakten fanns känslan av att det kunde finnas något riktigt spännande där vid vägens ände. För att göra en längre historia kort så körde vi in på en riktigt liten väg mot en gammal öde lada som vi gärna ville fotografera.

Chauffören valde dock att köra förbi ladan för att vända lite längre fram på vägen. Och nog kändes det som om magkänslan fått rätt när vi fick syn på ännu ett ödehus som gjorde att vi båda två nära nog kastade oss ur bilen i farten. Som tur var gjorde vi inte det. Vi körde istället en liten bit till, in på en gårdsplan och vände. Då fick vi se dem. Två stora svarta hundar som gick lösa. Och de fick se oss och satte fart. Vi körde snabbt tillbaka mot ödehuset, vevade ner bilrutan men hann bara ta en bildruta innan hundarna var ikapp oss. När de var precis bakom bilen rivstartade vi och drog iväg. Den öde ladan blev det ingen bild på, den här gången, men ödehuset fångade vi. Och vilket ödehus sedan!

Och tänk vilken tur det var att vi tog den där lilla vägen men tänk också vilken tur det var att vi först vände bilen. Det hade ju inte varit så kul att bli jagad av de där två hundarna om vi hunnit kliva ur.

Och nog kändes det som om vi blivit jagad av två vargar och klarat oss med livhanken i behåll (fast i själva verket var det två labradorer som förmodligen bara var nyfikna på vilka vi var).