Skip navigation

Tag Archives: fotografering

Någon egen måne kommer vi aldrig att få, men en studio, det är väl inte för mycket begärt? Vi testar ibland lite olika studiotagningar genom att bygga en ministudio på strykbrädan, men ljus från en IKEA-lampa och lakan eller pappersark som fond. Det är kul men svårt. En dag hoppas vi ha möjligheten att bygga upp en egen liten studio där vi kan fotografera såväl människor som saker.

Bilden ovan är tagen i samband med en fotomässa. Vi hittade bilen i en monter där det visades upp olika typer av studioutrustning. Man hade riggat upp en ministudio med denna bil som objekt. Inte helt lätt att hitta en spännande vinkel, vi var ju inte ensamma om att vilja fotografera bilen…om man säger så. Kul var det i alla fall och resultaten blev helt okej, eller vad tycker ni?

Varje bild har en historia och många gånger kanske man inte har alla detaljer utan försöker själv väva fram vad som egentligen hände. Bilden nedan har vi döpt till ”Triangeldrama” och vad var det egentligen som utspelade sig där uppe på muren i solnedgången en kväll i början av augusti?

Bilden är tagen på en mur (eller vad det nu kallas) på en pir i Jönköping. Solen hade precis gått ner och allt var fantastiskt vackert där ut över Vättern. Vi tog flera bilder på ungdomarna uppe på muren och av dessa kan man utläsa att det hela egentligen inte handlade om ett triangeldrama så som man kan få uppfattningen om när man ser den här bilden.

I själva verket stod killen ensam uppe på muren och fotograferade när tjejerna dök upp. Troligen hade de stämt möte där för tjejerna gick med resoluta steg mot killen för att klättra upp på muren. Nedanför muren finns träbänkar som de klättrade på och när de väl tagit sig upp gick de mot killen. Det såg ut som om de var vänner som helt enkelt bestämt sig för att ses där ute denna vackra kväll. Kanske ville han fotografera tjejerna i solnedgången.

Något triangeldrama tror vi egentligen inte utspelade sig.

Vi bor i en by på landet. En del skulle kanske inte vilja kalla det by men vi tycker det låter trivsamt och det är ett trevligt litet samhälle, en trivsam liten by. Vår väg ner till tåget som för oss till våra arbeten inne i stan tar ungefär 12 minuter att gå när allt är som det ska och inte väder eller vind sätter käppar i hjulet. Vi går ut från vårt hus, ut på vår lilla gata uppför backen genom villaområdet, nerför branta backen mot pulkabacken, uppför en annan liten backe precis där pulkabacken är, sen passerar vi hyreshusen innan vi når stora vägen som vi följer fram till stationen.

Idag när tåget stannade vid perrongen här hemma så trodde jag knappt mina ögon. När jag klev av tåget steg jag rakt ner i närmare två dm tung nysnö samtidigt som vindarna yrde mer snö runt mitt huvud. Inne i Stockholms City hade det visserligen snöat en del under dagen men inte såna mängder som här hemma i byn. Jag kan väl direkt säga att plogbilen inte hunnit få undan någon snö.

Efter en liten avstickare till affären var det så dags att gå den där biten hem. Och en dag som den här räcker inte 12 minuter alls till. Den ena halvan av oss var kvar i stan så med snön yrande runt huvudet, huvan på jackan ihopdragen så mycket det bara gick pulsade så den andra halvan hem genom all snö som kommit.

Efter att ha vikt av från stora vägen tog jag sikte på ett brett hjulspår att traska i. Det var för övrigt det enda spår som fanns just där. Det var då jag plötsligt fick förnimmelsen av att jag inte var ensam. Bara en sån känsla som plötsligt når en. Det är lite svårt att höra något med en stor huva över huvudet och med all snö som dämpar ljudet samtidigt som vinden viner. Efter en liten stund gav dock en gatlykta en skugga som gjorde att jag förstod att jag hade någon hack i häl.

Först kändes det lite obehagligt – varför var den där personen tvungen att gå i mina fotspår? Sen insåg jag att det var just det som var hela grejen. Någon gick verkligen i mina fotspår för att slippa pulsa i orörd snö och denne någon var förmodligen till viss del skyddad av vinden då jag gick precis framför.

Vi gick så uppför den lilla backen upp till hyreshusen, vi passerade dessa, vi gick nerför backen mot pulkabacken och plötsligt kändes det rätt trevligt med den där okända personen hack i häl. Men efter lilla backen från pulkabacken skildes våra vägar då jag gick åt ett håll och min okända skugga åt ett annat. Det var nästan så jag ville ropa ”Hej då – gå försiktigt”. Men så gör man ju inte.

Jag pulsade vidare uppför min backe, längs vägen i villaområdet, in på vår gata och in mot vårt hus.

I början av december såg det ut så här

 

Nog hade du förväntat dig något annat när du såg rubriken – Lady in Red. Det var inte riktigt en äldre kvinna i röd täckjacka man såg framför sig. Eller hur? Tankarna löpte i helt andra banor för de allra flesta av oss.

Tänk så viktigt det är att döpa blogginlägg till något slagkrafigt eller att hitta på bra namn på sina bilder. Namnet ska ju på något sätt beskriva bilden/inlägget utan att vara vilseledande men ändå lite lockande.

Hur kommer det sig att man alltid ser så mycket intressant att fotografera just de där dagarna när man inte har kameran med sig? Det är ju just då körsbärsträden står som vackrast i blom, himlen har en magisk färg man aldrig skådat, färggranna jonglörer uppträder mitt på gatan och det är då man liksom ramlar in mitt i en spännande filminspelning. Känns det igen? Oss har det hänt massor av gånger.

Och så stannar vi till, tittar tyst på varandra och båda vet – kameran är hemma.

Men så är det alla de där gångerna då kameran faktiskt var med då vi fångade den vackra klädnypan någon glömt på ett frostnupet klädstreck, den gamla slitna ekan i vattenbrynet precis skönjbar i dimman och svanarna som nästan poserar framför slottet i Mariefred.

Även då stannar vi till, tittar tyst på varandra och båda vet – nu har vi chansen att föreviga detta ögonblick.

I morse hände det – en magisk morgon med fantastiska färger på himlen. Och den här gången var kameran med och chansen kom att försöka föreviga det magiska.

En bit ifrån där vi bor finns ett litet samhälle som heter Sparreholm. Där finns ett nostalgimuseum – litet men helt fantastiskt.

I ett hus i storlek som en större villa vandrar man och ser miljöer som en hårfrisering med allehanda ting från olika epoker. Där finns ett helt rum med bara gamla kameror och nere i källaren finns cyklar från slutet av 1800-talet och framåt. Ute på gården finns en gammal bensinmack uppbyggd och i förrådet hittar man en barnvagn från 50-60-talet. Ett helt hus fullt av nostalgi och väl värt ett besök om man har vägarna förbi.

Det är synnerligen roligt att titta på andras bilder. Intressant är det också när man hittar bilder som kräver lite mer och där tankeverksamheten sätts igång – bilder där det finns utrymme för egna tolkningar. En sån bild är denna. Kan sitta länge och titta på den och fundera runt den. En annan är den här. Väldigt olika bilder men båda bilderna är såna att man liksom stannar en stund extra och begrundar det man ser.

Vid några tillfällen har vi lagt ut bilder som uppenbarligen fått andras tankar att snurra ett varv. Det har varit intressant för oss när vi insett detta.

När vi fotograferar har vi en tanke med vad vi vill förmedla. Det behöver inte vara någon djuplodande tanke även om det ibland finns en mer avancerad andemening i vad vi vill försöka visa. Ibland när vi lagt ut våra bilder på flickr och fått kommentarer där (vilket vi ju tycker är väldigt roligt att få) så har vi förstått att tolkningen av bilden har varit någon helt annan än det vi tänkt berätta. Och då blir det intressant. Tolkningen är det ju absolut inte fel på – för som bekant ligger det ju i betraktarens öga. Istället går frågeställningarna tillbaka till oss själva. Har vi varit otydliga i vårt bildspråk? Eller var det faktiskt just den fria tolkningen vi ville eftersträva – det där att utmana någons tankar?

 

All alone - Tema Rekvisita - men vad är rekvisitan?

Som svar på de sista två frågorna kan vi väl säga att det oftare landat i att vi varit för otydliga i det vi haft för avsikt att förmedla. Men detta är ju inte negativt utan tvärtom väldigt utvecklande. Och på det lär vi oss och det får oss att fundera ett extra varv när vi lägger ut bilder nästa gång.

Något som ibland kan vara väldigt snyggt är att redigera ett foto så att endast en färg finns kvar eller att en del av bilden är färg (t ex en blombukett) men att resten är svart-vitt. Det kallas vad vi förstår selektiv färg. Vi har provat på att göra detta då och då och ibland har resultatet varit rätt lyckat – tycker vi själva i alla fall. (Ett exempel från gårdagens fotosöndag hittar du här.)

Någon berättade att detta var oerhört populärt på tavlor och affischer på 70-80-talet någon gång. Jag har inte kunnat få det bekräftat men litar förståss på källan.

I somras fotograferade vi några kanoter. Se nedan den oredigerade och den redigerade bilden. Förmodligen skulle man kunnat göra mycket annorlunda i redigeringen men detta är ett av sätten och då har vi använt oss av selektiv färg.

När kronprinsessan Victora gifte sig befann vi oss mitt i folkvimlet. Någonstans bland alla små prinsessor satt en flicka på någons axlar med sina gyllene och en aning slitna skor. Hon var väldigt stolt över sina guldskor och log med hela ansiktet när vi fotograferade dom. Kanske var skorna helt nya när hon gick ut på stan för att titta på princessbröllopet. Kanske hade en dags traskande och väntande på kronprinsessan gjort att tåspetsen fått mottaga mer slitage än skorna tålt. Kanske – vi vet inte. Vi blev dock väldigt nöjda med bilden. Flickan var som sagt väldigt nöjd med sina skor. Och kronprinsessan Victoria var nog också nöjd med sin dag. Vilken färg hon hade på sina skor vet vi dock inte.

Men det är dom små små detaljerna som gör det.

Det finns så ofantligt mycket att upptäcka bara man höjer eller möjligtvis sänker blicken. Och ibland krävs att man kliver över ett dike och tar sig igenom ett snårigt buskage för att hitta guldkornen.

Vid en promenad i vår närhet i slutet av sommaren var vi nyfikna nog att ta oss igenom lite snårigare partier för att komma närmare något som kunde vara en gammal nedklottrad jordkällare. Vi hade anat den genom lövverket vid tidigare tillfälle men hade då varken haft tid eller lust att försöka ta oss dit. Men den där dagen kom när vi gjorde slag i saken och trotsade bekvämlighetsfaktorn och gjorde oss omaket att kliva in i något som kanske var en del av en gammal trädgård.

Nog kändes det lite läskigt när vi såg alla träd som ramlat och som lutade sig mot andra träd som såg ut som om de kunde rasa vilken minut som helst. I såna lägen gäller det att vara försiktig. Men det var värt allt besvär för där innanför hittade vi resterna av en gammal torpargrund och också två trappavsatser i sten delvis täckta av mossa.

Denna söndag föll det sig så turligt att fotosöndag-temat var just ”trappa”. Ibland spelar ödet oss ett spratt – om man nu är fatalist och tror på det.

Vi är i alla fall glada att vi gick just den där promenaden och att vi tog oss tid att utforska våra omgivningar.