Skip navigation

Tag Archives: shadow

Vi bor i en by på landet. En del skulle kanske inte vilja kalla det by men vi tycker det låter trivsamt och det är ett trevligt litet samhälle, en trivsam liten by. Vår väg ner till tåget som för oss till våra arbeten inne i stan tar ungefär 12 minuter att gå när allt är som det ska och inte väder eller vind sätter käppar i hjulet. Vi går ut från vårt hus, ut på vår lilla gata uppför backen genom villaområdet, nerför branta backen mot pulkabacken, uppför en annan liten backe precis där pulkabacken är, sen passerar vi hyreshusen innan vi når stora vägen som vi följer fram till stationen.

Idag när tåget stannade vid perrongen här hemma så trodde jag knappt mina ögon. När jag klev av tåget steg jag rakt ner i närmare två dm tung nysnö samtidigt som vindarna yrde mer snö runt mitt huvud. Inne i Stockholms City hade det visserligen snöat en del under dagen men inte såna mängder som här hemma i byn. Jag kan väl direkt säga att plogbilen inte hunnit få undan någon snö.

Efter en liten avstickare till affären var det så dags att gå den där biten hem. Och en dag som den här räcker inte 12 minuter alls till. Den ena halvan av oss var kvar i stan så med snön yrande runt huvudet, huvan på jackan ihopdragen så mycket det bara gick pulsade så den andra halvan hem genom all snö som kommit.

Efter att ha vikt av från stora vägen tog jag sikte på ett brett hjulspår att traska i. Det var för övrigt det enda spår som fanns just där. Det var då jag plötsligt fick förnimmelsen av att jag inte var ensam. Bara en sån känsla som plötsligt når en. Det är lite svårt att höra något med en stor huva över huvudet och med all snö som dämpar ljudet samtidigt som vinden viner. Efter en liten stund gav dock en gatlykta en skugga som gjorde att jag förstod att jag hade någon hack i häl.

Först kändes det lite obehagligt – varför var den där personen tvungen att gå i mina fotspår? Sen insåg jag att det var just det som var hela grejen. Någon gick verkligen i mina fotspår för att slippa pulsa i orörd snö och denne någon var förmodligen till viss del skyddad av vinden då jag gick precis framför.

Vi gick så uppför den lilla backen upp till hyreshusen, vi passerade dessa, vi gick nerför backen mot pulkabacken och plötsligt kändes det rätt trevligt med den där okända personen hack i häl. Men efter lilla backen från pulkabacken skildes våra vägar då jag gick åt ett håll och min okända skugga åt ett annat. Det var nästan så jag ville ropa ”Hej då – gå försiktigt”. Men så gör man ju inte.

Jag pulsade vidare uppför min backe, längs vägen i villaområdet, in på vår gata och in mot vårt hus.

I början av december såg det ut så här