Skip navigation

Återigen på jakt efter någonstans att sova hamnade vi i Winchester – en liten stad ”in the middle of nowhere” med en gammal stadskärna. Det var lördag eftermiddag och vi förväntade oss inte att stadens gator skulle vara fulla av folk och att affärerna skulle vara öppna. Och det tog ett tag innan vi förstod att vi hamnat mitt i något slags årligt event.

Inne i stan på en liten sidogata inne på en gård låg öltältet. Det var egentligen ett litet hörn där man ställt en bar och där kunde man köpa lite öl. Och i andra delen av den asfalterade gården stod ett gäng trädgårdsstolar och bord i plast av den sorten vi alla känner igen. I garagedelen, skyddad från regn, stod ett band på fyra personer. Tre övervintrade rockers, såg de ut som i alla fall, och en ung tjej med turkos ögonskugga och alldeles för korta jeans-shorts. De spelade så det stod härliga till. Publiken var inte stor men där fanns den oerhört stolta morfadern, mamman och en syster, några boende i byn och så vi såklart. Vi hann prata med den stolta morfadern och höra hela historien om den unga tjejens framgångar i en stor internationell talangtävling berättad av hennes lika stolta mamma.

Vi försökte få boende på den lokala puben men där var fullt. Kanske hade det årliga körkonventet fyllt upp stadens tillgång av rum. Vi vet inte men vi fick åka vidare. Det där med B&B är inte alltid så lätt.

Allt är inte guld som glimmar. Det vackra huset det stod hotell på nära stranden i Lancing innehöll en sunkig pub och ett hotell som inte var öppet. Efter hänvisning till annat ställe som var fullbokat och ytterligare ett ställe så hamnade vi slutligen på ett av de få B&B som vi såg under vår resa i södra England. Det drevs av två kvinnor som skapat ett mycket ombonat och ”piffat” B&B. Vi fick ett vackert rum på andra våningen benämnt Lighthouse med utsikt över strandens färgglada badstugor.

Rummet gjorde skäl för sitt namn. Helt i vitt och underbart välkomnande med dekorationer av alla de slag i form av fyrar. Nog för vi har sett fyrar på tavlor och som prydnadsföremål men vi hade aldrig tidigare sett en lampfot i form av en fyr.

Vi gick en promenad längs strandremsan utanför vårt hotell. Massor av folk var ute och kitesurfade trots att vädret inte var det bästa. Intressant att se det live. Men hungern gjorde sig påmind och vi gick mot den grekiska restaurang vi passerade när vi letade boende för natten. Det var en riktigt positiv överraskning. Mitt bland alla gråa hus på en gata utan något som helst liv låg den lilla restaurangen. Det verkade vara en liten familjerestaurang och maten som serverades var genuint grekisk och mycket god.

Regndropparna började komma när vi gick tillbaka till vårt B&B. Skönt att krypa in i en skön säng och ett mysigt rum.

När vi låg i vår säng kunde vi titta ut rakt emot havet och alla de färgglasa badstugorna. Vi valde att inte dra för några gardiner den natten – vi ville inte missa en enda vaken sekund av den utsikten. Och på morgonen när vi vaknade såg det ut så här:

Vackert det också.

Att göra små nedslag här och där har många fördelar men också en del nackdelar. En av fördelarna är givetvis att man får uppleva en hel massa olika miljöer.En av nackdelarna är att man aldrig hinner upptäcka saker på djupet. Många av de platser vi sett under semestern är helt fantastiska, flera av dem skulle vi vilja återvända till. En sådan plats är Brighton. Vi blev liksom aldrig riktigt färdiga där.

Brighton har en trevlig stadskärna, en lååååång strandremsa och en stor, vacker och berömd pir. Längst ut på piren i Eastbourne hittade vi ett gäng fiskare. Längst ut på piren i Brighton hittade vi ett helt nöjesfält med flertalet karuseller. Ett litet Gröna Lund helt enkelt. Hur coolt är inte det? (för att citera en av ungdomarna).

När vi satt och åt lunch inne i staden hamnade vi precis intill något som förmodligen var ett rådhus för under den stunden vi satt där såg vi flertalet brudpar som fotograferades utanför denna byggnad. Intressant att ta del av andra länders sedvänjor eller att åtminstone få en liten glimt av dem. En intressant iakttagelse från ett av bröllopen var att delar av brudparets följe först åkte iväg i bilen som brudparet skulle åka i. Kanske fanns det en alldeles logisk förklaring till detta men nog såg det lite märkligt ut att se brudparet stå vid trottoaren och vänta på den fina bilen pyntad med vit rosett.

Efter ett litet äventyr med att ta sig ut från parkeringshuset och komma tillbaka till vägen längs stranden så lämnade vi Brighton. Vi var där alldeles för kort stund men vi ville hitta ett boende för natten utanför staden. Hoppas vi får möjlighet att återvända. Bilder från Brighton hittar du här.

Tänk er höga kritklippor och mittemellan dessa en slingrande floddal som leder fram till en strandremsa med massor av mjuka stenar. Och lägg sedan till betande får på gröna ängar och doften av hav, ljumma vindar och gassande sol. Mer än så behöver inte sägas om Seven Sisters. Eller förresten…. jo mer än så måste man nästan berätta.

Seven Sisters är en samling kritklippor, närmare bestämt sju (en åttonde håller på att bildas) – dessa har alla namn liksom dalarna där emellan. Den mest kända är Beachy Head där dessvärre ett antal personer tar livet av sig varje år.

Vi stannade vid något som heter Seven Sisters Countrypark. Därifrån gick ett promenadstråk genom gräsbeklädda kullar, förbi betande kossor och får fram till havet. Enligt uppgift ska promenaden ha varit cirka 4,5 km. Vi kom fram till Engelska kanalen vid något som heter Cuckmere haven. Här reste sig en stor kritklippa på varje sida om flodmynningen. Mäktigt så det förslår.

Förutom den fantastiska naturen finns här även ett par skyttevärn. Andra världskriget gjorde sig påmint. Och vid ett av dessa skyttevärn höll ena halvan av Par i Foto på att bli förstasidesstoff på tidningarnas nyhetssidor.

Vi hade promenerat hela vägen ut, vi hade suttit på den mjuka stenarna vid stranden och bara njutit av vädret, av det vackra landskapet, av de dramatiska klipporna och av att bara vara i nuet. Det var en hel del folk som gjort som vi och tagit sig tiden att göra samma promenad, bl a ett gäng japanska turister (många sådana stötte vi på under vår resa) samt flera skolklasser på utflykt.

På vägen tillbaka till bilen passerade vi flera skyttevärnen och givetvis var nyfikenheten stor att se hur det såg ut inuti. En av oss kröp in och kikade ut genom en liten öppning. Samtidigt hade några elever ur en skolklass följt efter oss upp till skyttevärnet och rusade fram så där som unga människor gör – fulla av iver och nyfikenhet. En av flickorna kikade in genom en öppning  och höll nära på att få en chock då hon mötte ett par ögon och ett ansikte där innanför. Hon var totalt oförberedd på att någon kunde finnas där. Vi tror att hon klarade sig utan framtida men.

De vackra kritklipporna, det böljande landskapet, de betande fåren, havet och de mjuka stenarna försökte vi givetvis fånga med kameran. En del av de bilderna hittar ni här.

I filmens värld händer det sig ibland att något utspelar sig på en pir. Denna pir brukar vara full av folk alternativt helt öde men den gemensamma nämnaren är att den är lång, stor och det finns byggnader där. I vår värld har filmens pirer varit amerikanska och det har varit någonstans i USA som det hela utspelat sig.

Vi kom till Eastbourne åkandes längs vägen vid havet. (Det är förresten helt fantastiskt att man kan köra en väldigt lång sträcka längs med södra Englands kust.) På vår vänstra sida den nästintill oändliga stranden med de mjuka stenarna. Till höger om oss ett samhälle. Där och då uppfattade vi det inte som en stor stad även om vi såg en massa hus breda ut sig som en mur ovanför stranden. Nu i efterhand när vi läser om Eastbourne ser vi att det är en stad med över 90 000 innevånare. Men till vårt försvar ska vi väl säga att vi spenderade vår tid där vid stranden och ute på Eastbournes pir.

Det är två saker som etsat sig fast från besöket vid stranden i denna stad – det ena är den ansenliga mängd äldre människor som fanns nere vid stranden. Inte ungdomar eller barnfamiljer utan massor av äldre.

Det andra är stranden såklart och då framför allt piren. För första gången i våra liv upplevde vi en riktig pir. Det var fascinerande att gå ut där och hamna nästan mitt i havet. Dock var vi där före öppningsdags så fik och annat var ännu stängt. Så piren var nästan öde.

Och den amerikanska piren visade sig finnas i England och det var nästan som att hamna i filmens värld.

Fler bilder från Eastbourne HÄR.

Det här med att försöka hitta boende längs vägen när man är på bilsemester kan vara rätt spännande. Ibland lyckas man väldigt bra och ibland är man mindre lyckosam.

När vi hade bilat längs med södra kusten en hel dag och det närmade sig kväll insåg vi att det nog var dags att hitta någonstans att sova. Vi hade i vår enfald trott att södra England var alldeles fullt av B&B men där hade vi rejält fel – vi såg nästan inga B&B alls. Därför började vi titta på andra alternativ och då i första hand hotell.

Vi hade precis svängt in i något som knappt var en by när en stor, gammal byggnad fanns där framför oss och en skylt gjorde gällande att det var ett hotell. Snabbt som attan svängde vi in på baksidan av byggnaden och det blev på detta hotell som vi sedan spenderade vår natt. Det var en gammal träbyggnad med anor från slutet av 1800-talet. Säkerligen hade det varit en magnifik byggnad under sin storhetstid. Nu var den i något mindre bra skick och på framsidan hade bokstaven H i hotel ramlat bort.

Det kändes som vi var de enda turisterna där och när vi frågade på den lokala pizzerian om det var lågsäsong tittade killen lite förundrat på oss och talade om att det var högsäsong.

Rummet var det inget större fel på men nog var det lite märkligt att plastglasen på toaletten innehöll vatten. Troligen hade de inte blivit bytta sedan förra gästen eller så hade de helt enkelt återanvänts. Vid frukosten dagen därpå beställde vi kaffe och toast och så långt gick allt bra. Det blev dock mycket besvärligare när vi frågade efter äggröra och juice. Men …. man klarar sig en bit på kaffe och toast också. 🙂

Pevensey Bay har en oändlig strandremsa där vi vandrade flera timmar i skymningsljus. Ebben blev till flod, hundar sprang på stranden, måsarna fångade musslor som de kastade ner på stenarna, fiskare satt på stranden och människor vandrade där ensamma eller tillsammans. Stranden bestod  av stora, av havet mjukt slipade stenar som var sköna att gå på och som lät vilande muskler arbeta.

Några bilder från Pevensey bay hittar du här.

Under vår resa i England nådde vi en plats som hette Dungeness. Efter att ha åkt miltals längs med kusten och sett den ena vackra strandremsan efter den andra blev Dungeness en upplevelse av helt annat slag.

En karg miljö som närmast påminde om Ölands alvar mötte oss. Längs med den smala vägen låg någon slags sommarhus som var ett mellanting mellan husvagn och stuga. De allra flesta i dåligt skick. Allt kändes faktiskt rätt ogästvänligt och nästintill lite spöklikt. Vårt sikte var dock inställt på den gamla fyren som vi läst om. Den var lätt att hitta i detta landskap.

Nedanför fyren gick en minijärnväg som tog med turister ut i det karga landskapet och till vår stora förvåning var det faktiskt en hel del människor som sökt sig dit. Men nog kan man undra över vad de såg på den där turen genom det landskapet. Alldeles intill fyren fanns något som såg ut som ett kärnkraftverk och efter att ha googlat lite visade det sig mycket riktigt att vara ett sådant – dock inte längre i bruk.

Så försök tänka er en gammal fyr där man kan gå upp och skåda över nejderna. Dessa nejder är dock mest ödemark och några slitna stugor samt ett gammalt kärnkraftverk. Inte så vidare mysigt. Men en upplevelse var det.

Järnvägen, nästan som en modelljärnväg.

Den nya fyren sedd från den gamla.

HÄR finns fler bilder från vår resa i södra England.

Vi har kört bil i England. Detta innebär att ena halvan kört bilen, den andra plockat fram preliminär resrutt och försökt läsa karta och skyltar under färdens gång.

På vår bilfärd genom södra delarna av England hade vi inte bokat något boende (annat än det i Folkestone). Vi tänkte helt enkelt att vi skulle lyckas hitta B&B längs vägen. Förra året fungerade det alldeles utmärkt i Skottland. Och vi var helt övertygade om att det skulle fungera i södra England också. Hur det gick med den saken kommer ni få läsa om längre fram.

Men när vi reser på detta sätt har vi inte heller planerat in speciella stopp. Vi kanske har mål på vägen där vi vill stanna och se något speciellt men däremellan stannar vi lite när matlust, toabesök eller annat pockar på uppmärksamhet. Precis så var det när vi kom till Dymchurch. Vi var helt enkelt lite hungriga och stannade i denna by som verkade bestå av en gata, ett litet nöjesfält för små barn och en oändlig kustremsa med en strandpromenad som var fantastisk.

Förutom att fotografera hittade vi ett litet fik där maten verkligen var fräsch och där grönsakerna kändes nyskördade.

Här är bilderna från Dymchurch. Och är det inte lite lustigt att man aldrig tröttnar på att försöka fånga dom där måsarna på bild.

För ett par år sedan bokade vi en resa till Skottland. När resan var bokad upptäckte vi att British Open – den stora golftävlingen – skulle inledas dagen innan vi skulle resa hem. Då ena halvan av Par i Foto är passionerad golfare och den andra halvan gärna tittar på bra golf så var detta ett tillfälle som vi inte kunde låta passera. Vi lyckades få biljetter och glädjen var stor.

Den torsdagen stod vi med fjärilar i magen och såg utslagen från första tee. Vi såg många världsstjärnor och vi fick uppleva riktigt bra golf. Det var en bra avslutning på en härlig semester.

Året därpå återvände vi till Skottland vid ungefär samma tidpunkt. Denna gång planerade vi vår resa så att vi kunde avsluta med att uppleva finaldagen på British Open. Och för er som känner till lite om golf så gick tävlingen i det anrika S:t Andrews. För er som följt tävlingen på plats eller vid TV:n så kan vi också berätta att vi gick bakom repet på 18:e fairway när sista slagen slogs. Det var mäktigt.

I år gick tävlingen i Sandwich i södra England och i år valde vi att besöka den sista s k Practice Day. Fördelen med detta är att man då får fotografera, något som inte är tillåtet de andra dagarna. Det var vansinnigt roligt att få härja nästan fritt med kamerorna och försöka fånga de stora golfstjärnorna, försöka fånga golfsvingar (vilket visade sig väldigt svårt) och att hitta vinklar på golfbanan som var intressanta. Resultatet blev en brokig blandning bilder och en del av dem hittar ni här.

Vårt första stopp i England var Folkestone. Vi kan ärligt säga att vi inte hade en aning om vad det var för ort när vi bokade hotell där. Anledningen till vårt stopp var att vi under en dag skulle besöka den stora golftävlingen – British Open. Denna tävling skulle gå av stapeln i anslutning till den närbelägna orten Sandwich. Att försöka hitta boende där skulle säkerligen bli svårt trodde vi. I stället försökte vi hitta hotell i Dover men även det visade sig stöta på lite patrull. Men i Folkestone, som vi trodde var en förort till Dover, fanns hotell. Sagt och gjort – vi bokade där.

Folkestone var bra mycket större än vi kunnat ana och det var definitivt ingen förort till Dover. Mer info (wikipedia) kan hittas här.

Ena halvan av Par i Foto fyllde år under vistelsen i Folkestone. Denna födelsedag tillbringades i en gammal baptistkyrka numera omgjord till en pub. Svårt att beskriva men väl värt att besöka.

Efter en lång dag på golfbanan då orken tröt och fötterna var trötta gick vi i alla fall en ”liten” sväng i staden. Vi hamnade så småningom nedanför en kulle som vi sett från flera håll. Trots trötta fötter och trötta ben kändes det ju trist att inte ha undersökt vad som fanns där uppe. Det var lite som ”Engelsmannen som gick uppför en kulle och kom ner för ett berg”. Men upp kom vi och fick en vy över hela staden. Det var värt vartenda steg.

Bilder från våra promenader i Folkestone hittar du här. Och nog inbillade vi oss att vi såg den franska kusten när vi vandrade längs med stranden.