Skip navigation

Vi är två som fotograferar ihop, som delar intresset för foto och som valt att inte göra skillnad på våra bilder. Många gånger vet vi inte vem som tagit vilken bild och för oss spelar det ingen roll. Vi lever tillsammans, vi fotograferar tillsammans, vi redigerar tillsammans, vi har ett flickr-konto och en blogg tillsammans.

Det finns dock lägen när denna tvåsamhet stöter på problem. Som t ex när vi registrerade oss på Fotosidan eller när Getty Images ville licensiera några av våra bilder. I ena fallet står den ena som ansvarig och i andra fallet står den andra. Vi har inga problem med det heller.

Sen kom då tanken att vara med i 365 + 1 – det vill säga att ta en bild per dag enligt en speciell temalista under ett år. Tanken fanns hos den ena av oss (Chris) och den andra halvan var totalt ointresserad av deltaga. Men inte heller detta var något problem för oss. Så Chris anmälde sig från sin mailadress under sitt namn men med hänvisning till den gemensamma bloggen. En kul liten utmaning att fånga olika teman och utmana sig själv under 2012.

Men ack….där tog det stopp. Chris fick veta att båda personerna i Par i foto skulle lägga upp varsin kategori för att kunna delta. Problemet var ju bara att endast en av oss skulle vara med. Men eftersom vi är två kunde det bli orättvist om vi delade på utmaningen. Alla andra skulle ju vara tvungna (!!!!) att ta en bild per dag men vi skulle minsann komma undan med en bild varannan dag om vi ville.

Utmaningen att ta en bild per dag under ett år är ingen tävling för undertecknad. Det är just en utmaning till mig själv. Något som jag tror skulle inspirera mig. Jag skulle inte känt det som ett tvång och om jag på något endaste vis kände att jag inte mäktade med utmaningen jag givit till mig själv skulle jag hoppat av. Knappast skulle jag överlåtit uppgiften och utmaningen till någon annan.

Jag är övertygad om att tjejerna som tagit över 365 + 1 har massor av ambitioner och vill göra något riktigt bra. Men ibland kanske man tar det hela på lite för stort allvar. Jag förstår att Getty images vill ha en (1) person som ansvarig för de bilder som ska säljas. Det har med legala aspekter (copyright) och med skatteregler att göra. Detsamma gäller Fotosidan där man publicerar foton under eget namn och också har möjlighet att komma med i tidningen. Även här finns en copyrightfråga. Men att på egen blogg kunna publicera bilder för att deltaga i en utmaning – där finns inga såna legala aspekter.

Jag önskar tjejerna i 365+1 och alla som deltar i utmaningen stort Lycka till. Själv tar jag nu bort logga och länk till sidan och skapar mig en egen utmaning någon annanstans.

Chris

Vi förbereder inför nya året

För några dagar sedan uppmärksammade vi att en del av naturfotografen Terje Hellesøs bilder blivit ifrågasatta. Det handlade framför allt om bilder på lodjur. Vi tittade på bilderna och läste en del av diskussionerna. Det hade gått så långt att man ville att Terje skulle lämna in originalfoton för att bevisa att han inte manipulerat bilderna. Även kring detta seglade en diskussion upp. Hur långt ska man som fotograf behöva gå?

Dessvärre visade det sig att Terje faktiskt hade manipulerat bilderna. Och det var inte dåligt heller. Uppgifter låter göra gällande att han laddat ner bilder från Internet (om detta stämmer skulle det kunna innebära att han faktiskt stulit bilder) och att han därefter skulle använt Photoshop för att montera bl a ett lodjur från en sådan nedladdad bild i en landskapsbild som han själv tagit.

I våra diskussioner här hemma tycker vi detta förfarande närmast är att jämställa med dopning. För det handlar om fusk. Inte det faktum att han använt Photoshop utan det faktum att han faktiskt under falska premisser påstått att en bild är något annat än vad den faktiskt är. Det hela är oerhört tråkigt för honom själv, för hans närmaste men också för alla seriösa fotografer som nu riskerar att bli misstänkliggjorda så fort en exceptionell bild publiceras.

Idag är det söndag – Fotosöndag. Massor av fotografer oavsett nivå är med och har tagit var sin bild för att delta. Det är ingen tävling utan bara en trevlig liten utmaning där man ska tolka veckans tema. Bland medlemmarna i Fotosöndag har frågan om bildmanipulation diskuterats för en tid sedan. Långt före Terje-historien. En del använder Photoshop, andra använder Lightroom, en del använder filter i iPhonen och en del lägger ut bilderna oredigerade. Hur man än gör så är det ok.

Vi själva använder Lightroom. Veckans tema är ”kaos” och vi valde den frustrerade (f.d.?) rockstjärnan som slår sönder sin gitarr medan hela hans inre är ett kaos. Så här såg vår bild ut före och efter bildbehandlingen:

Original, före bildbehandling

Färdig bild, efter bildbehandling

Och om Terje nu gjorde som han gjorde och också varit öppen med det så hade vi inte höjt ett ögonbryn. Däremot hade hans framgångar som naturfotograf nog inte varit så stora och det där priset han fått skulle säkerligen någon annan fått istället. Därför är det fusk det som han gjorde och därför jämställer vi det med dopning.

Källor: SVT, Sydsvenskan, Fotosidan

Vi har sagt det förut och vi säger det igen – att få kommentarer på våra publicerade bilder och blogginlägg är väldigt roligt. Det är inspirerande att höra någon annans åsikt om något vi gjort och kanske också få en ny infallsvinkel, en ny tanke.

Inspiration får vi också genom att titta på andras bilder. Detta ägnar vi oss nästan lika mycket som åt vårt eget fotograferande. Att se någon annans arbete, se hur någon annan fångat något ger tips, idéer och ännu fler tankar. Det är fantastiskt hur många duktiga fotografer det finns – både amatörer och proffs.

Att vi skulle vara någon annans inspirationskälla är inget vi tänkt på eller ens funderat över, men häromdagen fick vi en bildkommentar från en person och ett mail från en annan där det talades om hur vi inspirerade dessa människor med våra bilder. Vi kan villigt erkänna att vi blev både tagna, rörda och berörda. Det är stort att kunna inspirera någon. Och tänk att dessa personer tog sig tid att skriva till oss och berätta om det. Det värmer. Tack!

Och till alla er som inspirerar oss – ett STORT varmt tack. Vi hoppas att vi kan ge er lite av all den inspiration och glädje som ni ger oss.

Värme

Vi är amatörfotografer som fotograferar för att vi tycker det är kul. Våra bilder återfinns på Flickr, i bloggen och ibland på andra ställen. Om någon vill använda någon av våra bilder i sin blogg eller på sin hemsida så blir vi lätt smickrade. Och i de fall vi fått frågan har vi nästan alltid sagt ja. (Undantaget var någon som skulle sätta upp en webbsida där vår bild skulle användas i reklamsyfte och där vi inte ens visste vad personen i fråga skulle sälja). Dock vill vi att den som får tillstånd att använda bilden talar om var bilden kommer ifrån.

Häromdagen fick vi för oss att testa Googles bildsök och se om en av våra mest populära bilder fanns någonstans. Döm om vår förvåning när den kunde hittas på över 300 sidor utan en endaste hänvisning till oss. Istället hänvisas till en sida där den lagts upp till en början. Personen som ansvarar för den sidan skriver att om man hittar sin bild där och meddelar honom/henne så ska han/hon ge cred till den som äger bilden. (Lite märkligt där…. det hade väl varit bra att göra så från början). Vi mailade och påtalade att bilden var vår och att vi gärna vill ha vårt namn där. Svaret vi fick var att bilden nu tagits bort.

Som sagt – vi är amatörfotografer och vi fotograferar för att det är kul. Dock är det mindre kul att upptäcka att en av våra bilder använts helt olovandes i så stor utsträckning.

Här är en av våra bilder, men inte den som olovandes användes på en mängd bloggar:

Kolla själv, används någon av dina bilder utan lov på webben? Gå in på google.se och sök under Bilder.

Vi bor i Gnesta. Gnesta kommun ligger i Sörmland cirka 7 mil från Stockholm. I kommunen bor omkring 10 000 innevånare och av dessa bor drygt hälften i tätorten. Och i tätorten – det är där vi bor.

En av de mer fascinerande uppgifterna om vår by är att det i tätorten finns fem restauranger med pizza på menyn. Vi har också flera olika ställen med Thai mat, en grekisk kolgrillsbar, en riktigt bra restaurang vid sjön och sen det mer exklusiva Södertuna slott. Om man dessutom betänker att vi både har en stor ICA-affär, en Konsumaffär (eller heter det Coop?) och ett stort Hemköp så kan man undra om Gnestaborna hinner göra annat än äta?

Thai Take Away

Vi har också ett trafikljus. Även detta är lite speciellt då ytterst få bryr sig om det. Fotgängarna traskar ofta på mot rött och bilarna släpper oftast fram fotgängarna även om bilarna har grönt. Troligen har detta att göra med att om en fotgängare trycker på knappen för att få grönt så slår trafikljuset om direkt. Alltså enklare för bilarna och snabbare att släppa fram fotgängarna direkt, utan inblandning av trafikljuset. Dock befolkas byn på sommaren till stor del av sommargäster som inte riktigt har kläm på detta vilket gör att man givetvis inte kan ta för givet att alla bilar stannar.

Vår lilla by är fantastisk på så många sätt men har givetvis, som alla andra ställen, saker som kan förbättras. Vi som pendlar är dock övertygade om att vi har Sveriges vackraste utsikt från tågstationen.

Utsikt från tågstationen i Gnesta

Vi är ofta ute och fotograferar, vet ni som följer bloggen eller som hittat våra bilder på Flickr. Dock har vårt fotograferande under resor, av händelser i Stockholm, bröllop och annat gjort att vårt dokumenterande av vår närmiljö fått stå tillbaka. Det är lite synd för den sörmländska naturen är så fantastiskt vacker. Snart är hösten här på riktigt, det är vackert här då också. Vi får helt enkelt se till att ge oss ut i naturen framöver.

Nu har vi jobbat i två veckor men vi har fortfarande inte hunnit gå igenom ens hälften av alla bilder vi tagit under våra fyra veckors ledighet. Fortfarande håller vi på med bilder från vår resa i södra England. Och den resan var bara den första av flera vi hann med under ledigheten.

Nu är ju sommaren inte slut bara för att semestern tagit slut. Vi har fortsatt att njuta av lediga stunder på såväl helger som kvällar. Vi har hunnit uppleva en utställning på Nationalmuseum, besökt ett Street Art-evenemang , tittat på dans i Vitabergsparken, hejat på löparna i Midnattsloppet, sett flera olika artister uppträda under Kulturfestivalen i Stockholm och fotograferat ett bröllop i Malmköping. Hårddiskarna här hemma är med andra ord fullproppade med bilder som väntar på redigering.

Men innan vi  tar oss fram till alla de där bilderna vi tagit efter semestern ska vi först redigera klart semesterbilderna och kanske skriva några rader här i bloggen om vad vi varit med om i London, Riga och Prag.

Även om semestern är slut så har vi många minnen och bilder kvar. De kommer vi att leva på länge och vi delar gärna med oss. En del av våra bilder kommer ni hitta på Flickr.

Man kan säga en sak om Oxford – Man ska INTE köra bil där. Det står klart och tydligt på en massa skyltar vid infarterna att man inte ska ta bilen in till city. Man ska läsa de skyltarna väldigt noga och man ska ta till sig budskapet.

Vi gjorde tvärtom och trodde i vår enfald att vi skulle hitta en parkering inne i stan. Det gjorde vi inte. Däremot körde vi fel och någonstans i allt detta körde vi också i en bussfil. Det får man inte göra. Och om man gör det kan det hända att man får böter hemskickade till sig. Så gick det för oss. Dock var vi lite smarta i vårt bilåkande i Oxford – vi fattade snabbt beslutet att försöka lämna tillbaka bilen till hyrbilsfirman  lite tidigare än planerat. Vi hade dessutom turen att av misstag köra in på just den gatan där bilen skulle återlämnas. Detta skedde till råga på allt 40 minuter innan stängningsdags.

Sen var det bara att vandra in i citykärnan och leta boende. Inte så smart att inte ha bokat eller ens kollat upp detta. Men vi hittade ett slags hotell där vi spenderade natten. Man kan väl lugnt säga att skillnaden på boende jämfört med natten innan på The Swan var uppenbar. Frukosten intogs inte med utsikt över Themsen i en liten vacker by utan på en plastbricka serverad på rummet och intagen i fönstersmygen sittandes på sängen. Utsikten var en hyfsat trafikerad gata i centrala Oxford.

I Eastbourne såg vi nästan bara äldre människor, i Oxford var det precis tvärtom. Bara ungdomar så långt man såg. Vi gick på en stor gågata i centrala staden och det var helt fullsmockat med folk. Och nästan alla var ungdomar av olika nationalitet. Mitt i folkvimlet hörde vi flera olika skandinaviska språk talas.

Dessvärre var vi för dåligt pålästa om Oxford för att kunna hitta pärlorna och dessvärre var vi där för kort tid för att få någon riktig känsla för staden. Vi hade istället siktet i hög grad inställt på de två sista dygnen av vår Englandsresa – de skulle vi tillbringa i London.

Ytterligare några bilder från Oxford finns HÄR.

Basingstoke var i många stycken en ful ankunge men bara några mil därifrån hittade vi en vacker svan.

Streatley är en liten by vid Themsen med cirka 900 invånare  – på andra sidan Themsen ligger byn Goring med cirka 3 500 innevånare. När vi var där trodde vi faktiskt till en början att det var en och samma by eftersom bara en bro skiljer byarna åt. Men Streatley tillhör något som heter West Berkshire och Goring tillhör South Oxfordshire. Och innan bron byggdes hade dessa två byar väldigt lite kontakt. Men det var för 175 år sedan.

Vi hade lämnat Basingstoke och var fortfarande på jakt efter boende då vi såg en trevlig liten pub. Där fanns tyvärr inga lediga rum men de hänvisade till ett hotell längre in i byn. Vi åkte dit och insåg att det här var rätt långt ifrån B&B både vad gällde standard och pris. Men klockan hade blivit rätt mycket och det kändes lockande att stanna där över natten. Hotellet låg precis intill Themsen.

Heltäckningsmattan i rummet var så tjock att tårna försvann i den. (Man kan då givetvis fundera över hur mycket annat smått och gott som kan tänkas ligga gömt i den mattan. :-) ) Andra gäster vi mötte i receptionen tillhörde den kategori som byter om till blazer till middagen. Den ena halvan av Par i Foto funderade genast på om man behövde fixa till håret och makeupen lite extra till frukosten morgonen därpå. Och man kan väl säga att vi hade hamnat på ett rätt schysst ställe.

Vi gick en kort sväng i byn och avslutade med en öl på den lokala puben. Morgonen därpå fortsatte vi att utforska omgivningarna (efter att ha intagit frukost utan vare sig tillfixat hår eller extra makeup). Vi gick en promenad längs med floden och passerade en hage med några tjurar i. Det kändes rätt ofarligt tills vi kom på att de smitit ur hagen på motsatt sida och att vi stod väldigt oskyddade för deras framfart på den stig vi gick. En inte helt bekväm situation.  Vi lyckades dock ta oss till hotellområdet och ta skydd bakom ett staket utan att hamna i vägen för  tjurarna.

Streatley och Goring var precis så där som man förväntar sig att en engelsk by ska vara. Efter Basingstoke hamnade vi verkligen på en vacker liten plats och det där med svanen…. hotellet hette The Swan.

Fler bilder från byarna hittar du här.

Det är inte ofta men det händer – att vi faktiskt inte ens tar upp kameran. Det hände i Basingstoke. Och då kan man ju undra varför vi ens nämner detta i ett blogginlägg.

Som vi nämnde så letade vi redan i Winchester efter någonstans att bo. Detta letande ledde oss in i Basingstoke. Vid den här tidpunkten hade även matklockan börjat slå och det var helt klart läge att äta. Kombinationen hungrig och trött är som bekant inte den bästa.

Det tog en stund innan vi ens lyckats ta oss in i staden, in i det enorma köpcentrets parkeringshus, ytterligare en stund innan vi hittat någon toalett och därefter kunde ta oss an sökandet av matställe och nattlig logi. Vi såg förmodligen helt vilsna ut i detta enorma köpcenter och vi kände oss minst lika vilsna. Efter att ha letat oss ut därifrån, frågat en kvinna på gatan efter stadens centrum och hon pekat mot köpcentret kändes vilsenheten än större. Vi funderade på om vår engelska var helt erbarmligt dålig eller om kvinnan helt enkelt missförstått oss av andra skäl. Dock kunde hon inte ge oss tips om boende annat än på någon pub som låg uppe på någon kulle någonstans. Några hotell kände hon inte till.

Tillbaka inne i köpcentret kom en av personalen från informationsdisken och sökte upp oss, berättade var vi kunde hitta matställen (när vi talat om vad vi letade efter) och försökte sedan med hjälp av kollegor och internet att hjälpa oss hitta boende. Vi kände oss dock rätt tveksamma till att ens stanna i denna stad.

Vi sökte upp matställena som alla låg i köpcentret, åt och tog sedan bilen och styrde snabbt därifrån. Hela Basingstoke var någonstans så sorgligt så vi ville bara bort därifrån. Så kamerorna lämnade aldrig kameraväskan och vi lämnade staden utan att någonsin vilja återvända dit.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.